Det känns verkligen som jag tappar mig själv för varje dag som går. Långa dagar på sjukhuset, vänner som man tappar kontakten med, egna tankar som bara står still m.m.
Det tar verkligen på mig det här med min familjemedlem.. Det är ju bättre men vet fortfarande inte om det kommer gå tillbaka till nästan som vanligt eller om det kommer vara såhär resten av tiden och att cellerna har dött istället för att bara skadats. Vill ha tillbaka hur det var. Vill gå tillbaka och få det ogjort, ändra på saker. Bara...bara få ett mirakel.
Diagnosen är Afasi som är försämrad förmåga att använda språket, som orsakats av skada på hjärnan. Läs mer här.

Jag känner mig inte närvarande längre, njuter inte av saker jag gillade förut och känner mig allmänt efterbliven. Lägger all min fokus på sjukhuset och när vi var i Turkiet ringde jag hem flera gånger för att höra hur det gick.
Detta är tufft. Några av er fattar nog vad man går igenom och det är fan inte lätt. Det är flera saker i mitt liv som inte stämmer nu eller är som jag vill ha det. Har inte styrkan att fixa det nu bara.
Fan asså..Är det ett bra läge att börja be till gud?


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag börjar bli jävligt trött på detta. Jag ÄR jävligt trött på detta.
Vill trycka delete på människor, på minnen, på platser, på händelser - allt.
Det finns inte många här som vill ens bästa och bryr sig inte direkt för dom bryr sig utan för dom är nyfikna. Vissa bryr sig inte ens överhuvudtaget och visar det rätt bra så nej tack.
Därför har jag beslutat att jag ska börja prata med en professionell efter semestern då jag inte känner att det finns någon som finns där på det sättet för mig. Pojkvännen är ju där men man kan inte prata om vad som helst med vem som helst har jag både märkt med vänner, pojkvännen och familjen.
Vill egentligen bara kapa allting och flytta härifrån och börja om, se om det går bättre för mig någon annanstans. Sa ju det idag att vi i min närhet brukar skämta om att jag är förföljd av otur men då sa hon, efter jag berättat om en del som hänt mig genom åren, att det är fan inget skämt, jag är förföljd av otur. Jag säger inte emot.

Har gått igenom livet med fel människor känns det som, ingen som stannat på det sättet och varit som mig. Jag har min pojkvän men han ska inte behöva agera som tjejkompis när jag behöver det. Jag vet inte ens vad jag vill längre. Ena stunden så vill jag inte längre, nästa vill jag bara slå alla på näsan och ge igen, nästa gång vill jag bara gå tillbaka när jag faktiskt hade kompisar att umgås med. När man inte kom i andra hand. Men vad gör det om det ändå ska hända igen?
Vill ha bort alla obehagliga minnen som inte vill försvinna och personer som inte finns i mitt liv längre men ändå finns i luften. Vill inte mer.

Varför måste man bry sig så mycket om vad andra tycker? Varför måste man vara rädd för vad man vill för det är olämligt för andra?
Varför är det så svårt att vara stark och tänka på sig själv?
Varför är folk så jäkla dumma i huvudet?!

Jag är trött på att va alla till lags och tänka på vad jag borde och borde inte göra, vad jag borde och borde inte ha på mig, varför ska man anpassa sig själv efter någon annan?
Jag vill kunna göra som jag vill och känner för utan att det ska bli ett jävla liv. Ska man leva sitt eget liv eller någon annans?
Känns inte riktigt som jag lever mitt liv som mig själv just nu. Har känt så ett tag att jag håller mig själv tillbaka för det är så andra vill ha det. Fan va förvirrad jag är. 
Ska man behöva skämmas för vem man är och vill?
Ska det inte vara så om man vill göra något so do it?

Jag ser världen på ett väldigt enkelt sätt. Du ska inte döda eller skada någon annan, om du vill något så vill du det, om du gillar något så gillar du det etc. Ni fattar. 
Det behöver inte vara någon jävla förklaring till allting. 
Tänk om man va tvungen att förklara sig allting?
Du är hungrig, varför då? du vill sova, varför då? du vill se ut på ett visst sätt, varför då?

Jag tror inte man hittar sin lycka genom att frågasätta saker utan bara glida med och låta saker vara som det är, acceptera. 


Likes

Comments

Jag är så sur så jag mår illa, kokar på riktigt.
Så trött på detta, ingen har koll och ingen vill ställa upp för någon annan. Förutom Sofia och Sarah, personerna som ställer upp, alla andra tänker på sitt egna rövhål.
Förlåt men hur svårt ska det vara?
"Kan jag få en macka?"
"Ja men du får soppa istället"
Nu var inte detta jag menade men vill inte hänga ut någon, vill bara börja på nytt någonstans där jag trivs. Där jag inte behöver kämpa för småslantar.
Jag ville ha mer pass på jobbet så jag har något litet att bidra till resan vi ska göra i mitten av augusti men nej, nästa vecka har jag ETT pass, 1 pass.. Sen ändra och lägga till utan att höra med mig? 
Ingen vill byta pass jag inte kan eller är i behov av.
Får börja sälja mina kläder på riktigt nu och massa så jag kan betala för mitt liv.
Fucking skämt.
Blir så arg.

Likes

Comments

Såg nyss den här vidon på aftonbladet där två killar i Moskva bestämmer sig för att göra ett socialt experiment. Ett experiment som skrämmer skiten ur mig. Inte för vad dom gör utan för folket runt omkring dom gör. Jag förstår inte ryska men man fattar att det är inga snälla saker dom skriker åt dom. Det är två stycken som angriper fysiskt men i slutet av videon, andra killen, blir riktigt aggressiv, för vilken anledning?!
Varför ska folk bry sig så mycket om andra?
Har dom inte sig själv att hålla koll på och kontrollera för det verkar dom ha jävligt svårt med. VARFÖR är det så viktigt för vissa att alla andra ska vara som dom är?
Jag förstår inte!
Vad har allmänheten med och göra vem man tycker om och hur man uttrycker det?
Jag ska slå varenda människa som beställer skräpmat för JAG är på diet och därför måste alla andra också vara det och om dom inte accepterar att dom inte får så kommer jag skrika "fetto", "fan av äcklig du är" och andra hotfulla och kränkande saker..
Hur låter det tycker ni?
Det är exakt samma sak, none of your goddamn business and makes no sense at all, om jag är på diet så är det upp till mig och bara mig. Om någon du känner eller du själv är homosexuell så är det upp till dig eller den personen och ingen annan.
Tycker det är så synd att människor som verkligen är sig själva får stå ut med sån här idioti. Det är 2015 och äntligen är hela USA med på gay marriage, glöm att hylla dom för det, way to go!
Det är verkligen något resten av världen borde se upp till, men att det tar sån tid?

Personer som ni ser på videon som skriker och håller på mot dessa två killarna, det är dom som gör bort sig för grattis, nu har dom en hel jävla värld som hatar dom. Bara för dom inte kan sköta sig själva och vara glad för någon annan är glad. Jag tycker synd om såna här människor monster. Dom måste vara så jäkla osäkra i sig själva så dom tål inte se lycka på olika plan.

Sen tänkte jag också på en annan sak om videon. VARFÖR GÖR INGEN NÅGOT?!
Om dom ser att dom angriper fysiskt. Fast sen igen är hela jävla världen sämst på det gällande allt annat också. Om jag skulle sett det där skulle det bubblat så jävla mycket i mig så jag hade inte bara kunnat titta på. Hade ni det?

Likes

Comments

Sådär, då har jag vänt på dygnet tack vare mitt nattpass. Blir som en uggla då, kan inte sova förrän det börjar bli ljust ute, så tänkte skriva av mig lite.
Har ju inte mått så bra på sistone och jag vet inte varför, det är typ skit med allt, ingenting funkar och ingenting händer. Jag vill ändra mitt liv men vet inte hur, jag vill ändra på hur jag ser ut med vet inte till vad. Är bara trött på allting och ibland får jag lite den känslan att nej, nu pallar jag inte mer. Jag är snart 20 bast, det borde hänt nåt i mitt liv vid det här laget men nej. Jag kommer ingenstans.
Jag är väldigt enkel i mig själv, mina nära och kära kanske inte håller med mig men det är för att jag vågar inte säg saker. Jag är mer en person som känner för att göra något, bara för jag vill. Ingen anledning, utan för jag vill. Och inget mer med det.
Varför ska allting vara så komplicerat?
Varför ska det va så mycket regler om vad som är rätt och fel? Inne eller ute? Och att man måste ha massa anledningar.
Hatar att jag är en sån känsloperson, gråter av minsta lilla men nu på sistone när jag inte mått så bra, då sitter jag bara där tyst. Säger inget, orkar inte prata om det, det blir bara för mycket och jag vill bara hålla det för mig själv. För ingen annan förstår.
Jag är helt själv i världen att vara som jag är och världen märker detta. Jag passar inte in.
Inte någonstans passar jag in. Jag har haft olika vänner sen jag va liten, aldrig haft den där personen vid min sida, för jag var/är fortfarande personen som finns när ingen annan kan. När det passar.
Det kanske inte är fakta men det är så det känns och jag är så jäkla klar med att bli körd med. Jag har lovat mig själv att inte va någons sucker mer. Om det känns som någon inte har tid, ignorerar eller skiter i mig, eller bara behandlar mig som jag inte tolererar. Varför ska jag ge den personen energi och tid?
Jag har klarat mig rätt bra själv genom åren och jag kommer nog göra det ganska bra nu också. Ska ändå inte stanna här nere.
Det ska vara enkelt. Fine, bye.
Jag är inte samma person som för 2 veckor sen. Jag orkar inte vara den personen mer. Vill radera mitt förflutna, minnen, relationer. Vill bara få bort den här tyngden från axlarna för jag pallar inte mer. Allt hänger på mig och jag har ingen aning vad jag håller på med. Stressar så min kropp tar stryk. För ingenting.
Absolut ingenting.
Kan det inte bara vara på mitt sätt för en gång skull?
Få leva mitt liv som jag vill ha det. Ha viljan att faktiskt leva mitt liv. Vad fan händer?!


Likes

Comments

Asså jag kan inte sluta tänka på att folk är så konstiga. Särskilt jag på fyllan, blir riktigt dum i huvudet.
Men inte mer än vad alla andra redan är. Vi ser vad som är rätt men väljer fel väg, man kan inte ställa upp som en vän för att få den kalla handen tillbaka.
Därför har jag valt att bara skita i allting, orkar knappt med bloggen så jag låter det komma som det kommer, både bloggen och vänner. Bara skita i och om det finns någon värdighet kvar så löser det sig men annars kommer detta vara permanent. Så synd att det är såhär.
Många av er fattar säkert inte vad jag pratar om och jag är fortfarande bakis sen igår så jag kanske yrar lite också. Men jag är så trött att folk hela tiden ska köra med varandra. Omedvetet och medvetet.
Jag orkar inte. Jag tänker inte ställa upp för någon mer om det verkligen inte är värt det. Jag vill ha något tillbaka också.

Det har varit så sen jag va liten. Jag finns när ingen annan kan, som en liten servett som kommer fram när det behövs. Sen när det över så vänder vi sida och det blir som ingenting har hänt. Jag är så trött på det.
Man hade så många vänner när man va mindre men tappar kontakten när blir äldre och folk låtsas som man inte känner varandra och jag hatar det. Om jag väl har lärt känna någon så kan den personen räkna med att jag är där tills det är möjligt längre. Är jag ensam om det?
Jag ska sluta va så äckligt snäll. Om någon förtjänar en örfil så tänker jag inte längre stå där och låtsas som ingenting. Personen ska ha sig en örfil.
Folk är dumma i huvudet.

Likes

Comments

Ju mer jag lär mig om världen, desto mer rädd blir jag. Folk som går och mördar små flickor, folk som kör på djur eller dödar djur och sen poserar glatt framför kameran med dom, folk som blir föräldrar när dom själva är barn. Folk som har en allvarligt psykisk sjukdom men som resten av världen blundar för. Vad är det för del på världen vi lever i?!
Speciellt Sverige, va i helvete?!
Jag har velat flytta från detta land enda sen jag kom in i tonåren, nu saknas bara pengar för sen vill inte jag vara kvar. terrorister som får förtur till jobb och boende, pensionärer har svårt att få ihop till dagarna, vi har inget försvar, folk vräks för det är lönsammare med asylboende där dom bor, illigala invandrare hävdar besittningsrätt vid ockupation, vi ska alltid vara lätt och lagom så ingen vågar stå upp för den som behöver hjälp. Jag vill, som många andra, flytta till usa. Men även där är det helt fucked up.

Om vi tycker att det är mycket skit med tonåringar som blir föräldrar i Sverige.. i USA gör tv-program av det och JAA, för det uppmuntrar ju inte fler korkade tonåringar att det är det smartaste man kan göra att föda ett barn när man själv inte är färdigväxt, har fast ekonomi eller eget boende. Jag tycker det är så jäkla själviskt att göra såhär. Istället för att avsluta sina studier, skaffa ett ordentligt jobb och försäkra sitt barn om en säker framtid?
Nej, det är en bättre idé att bara chansa och se om det här barnet kommer sluta sitt liv på något trakiskt sätt pga allting man kunde haft om man bara skulle tänkt realistiskt.

Sjuka människor finns fan överallt. "Ja, du gör inte som jag säger så jag slår dig till döds nu, för du är ju inte en egen person och bestämmer själv vad du vill göra med ditt liv och din kropp. Nej det är en kränkning till mig och därför ska du dö. Jag kommer ändå undan med det för Sveriges straff för såna som mig är ju mycket mildare än om jag skulle hackat mig in på din dator eller laddat ner Die hard 2!"

Förlåt, jag är så förbannad på vår värld så ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Då blir det ett litet ilsket inlägg.
Happy thoughts everyone!

 

Likes

Comments

Om det något som jag verkligen inte tycker om så är det rökning!
Jag tycker det är själviskt och äckligt som fan. Nu säger jag inte att jag har emot personer som rökar utan bara att dom gör det, handlingen menar jag. Jag tror inte dom fattar vad dom gör mot sin kropp, personer som röker menar jag. Visste ni att lika länge som man röker, lika länge tar det för kroppen att återställa sig. Så hon man har rökt i 10 år så tar det kroppen 10 år att återhämta sig. Det är sjukt att man behöver inte ens röka för att skada sig. Man gör det efter man slutat också.
Och på tal om att man behöver inte ens röka för att skada sig, här syftar jag på oss icke-rökare. Vi får stå ut med det?!
Jag har valt att inte skada mig själv men ändå ska folk stå 1 meter ifrån mig dra sina cancerbloss, jag har cancer i släkten så jag undviker giftet så mycket jag kan. Håller alltså andan när folk går förbi, byter sida av gatan om det är nån som går framför mig eller går förbi personen. 
Dock är det svårt när man är fast i det om ni fattar, det värsta jag vet är att va fast vid ett ställe och det vimlar av rökare. Typ på uteställen eller i bilar. Man kan inte gå där ifrån och då får jag panik och blir arg. 

Och föräldrar som röker framför sina barn. HUR TÄNKER DOM EGENTLIGEN?!
Dom visar sina barn att det är okej att röka, barn gör inte som du säger, barn gör som du gör!
Hur kan man inte fatta det?
Hur många som röker har en förälder som röker eller har rökt. Raise your hand. Precis.
Dom skadar sina barn och ljuger för dom. Usch, fy och blä.
Kan folk inte bara vakna och inse att dom skadar sig själva och andra, det är så jäkla själviskt. Du ska tillfredställa din hjärna men du torterar dina lungor och ditt hjärta.
Är det vad som kan kallas att leva?

 

 

Likes

Comments