Som jag nog har sagt till er så har jag ju börjat min kbt behandling nu för att ändra mitt tänkande lite och sist pratade vi om att jag nedvärderar och mobbar mig själv, tror jag nämnde detta tidigare i veckan. Men under tiden jag var där kom jag in på att jag har alltid tagits i andra hand, jag har en rädsla nu att glömmas bort och det har med det här att vänner byter bort mig och har gjort hela livet.

Om nu inte den ena var hemma så dög jag, om den nu kom så kunde inte jag var med längre. Jag har haft vänner som jag kände mig nära med och helt plötsligt så blir kontakten sämre och sämre för att just den här människan har träffat en annan som är "roligare" eller vad nu det beror på. Jag glöms alltid bort och kommer alltid i andra hand, jag fattar inte varför. Någon som är med om samma sak??

Men såklart tycker jag inte om dessa personerna som "tog" mina "bästa" vänner ifrån mig, har två i huvudet just nu faktiskt och jag kommer nog alltid störa mig på dom. Bara pga detta som säkert ingen har tänkt på.
Jag har flera anledningar för jag bloggar men det här en av anledningarna, att jag ska bli någon som folk inte glömmer bort.

Det är så sjukt ändå, att vi formas så mycket efter samhället och vad andra gör mot oss, det är skrämmande. Ville bara dela med mig av det då jag hat tänkt på det hela veckan.
Bättre att va ensamvarg då eller så man inte lämnas i sticket?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag vet om att mitt huvud inte har varit direkt där jag har varit på senaste tiden och det har varit många inlägg som inte alls har varit roliga och läsa och det har inte varit någon glad ton men efter mitt besök hos min psykolog igår så började jag tänka.
Det är jag själv som sätter mig i den sitsen jag har och det är som jag mobbar mig själv, vilket han också sa. Jag gjorde senast ikväll när det inte verkade vara någon som vill hitta på något med mig och nu har jag insett. Jag har ju min älskling!!
Min lilla Bin Laden som just nu sover under täcken bredvid mig, han kommer ju faktiskt fram till mig och vill mysa nu. Annars brukar han va så sur på mig för jag knappt är här...eller nåt. Och för er som inte fattar så pratar jag om min katt Tin-Tin, båda våra katter är helt cp men han tar nog priset, hahah!

Jag ska sluta mobba mig själv, se mitt egna värde och tänka mer positivt, skita i det negativa och bli mig själv igen. För det är ju faktiskt jag som gör mycket av jobbet att jag mår dåligt.
Ska göra det jag vill och känner för istället för att dansa efter andra.

Har ju haft tankar på att flytta till Ängelholm nu och det är ett sånt sug men problemet är att då kommer inte L flytta med mig. Han vill inte bo här så det gör det supersvårt. Vår lägenhet är skitfin och vi hade sån tur med den så jag vill inte släppa den turen än, det är inte ofta man får en nyproducerad 3'a så pass nära centrum för det priset vi har. Visst det är ju rätt dyrt men kunde varit SÅÅÅ mycket dyrare.
Aaaarhhhgh, hur ska man göra??

Likes

Comments

Hola peeps, ja jag ska uppdatera er om festen och lägga upp massor av bilder men igår var jag så sjukt jävla seg och idag känner jag bara för att lägga mig under en sten och stanna där. Vill till mamma, vill spola tillbaka, vill inte göra något. Trött på allt och vill inte va som mig längre.
Radera minnen, känslor och flytta till ett annat land låter sjukt bra just nu.

Det va länge sen jag kände såhär, vill flytta hem igen, bli ett barn.
Känner mig helt tom, det är inte kul att va vuxen..

Har inte kunnat sova en hel natt på så länge, kommer inte ens ihåg sist det hände. Vaknar alltid klockan 3 på natten nu. Och jag kan typ aldrig sova mer än 4 timmar i taget.
Vill byta liv.

Likes

Comments

Någon annan som är på ”dra åt helvete, prata inte med mig” humör idag?
Jag är så förbannat jävla trött och det värsta är att jag sitter på jobb och slutar inte förrän 6 imorgonbitti. Jag vill hem och sooooovaaaaa.
När man är såhär trött, man är inte sugen på något, man stör sig på allt, pga det blåser så mycket ute så fick jag för mig att det är någon från kvällspasset som är kvar efter deras rast och gör saker och jag störde mig på det men egentligen är det bara vinden som drar i väggarna eller vad man kan säg.
Jag stör mig på att det är så mycket folk, att folk är som dom är osv men egentligen är jag bara så trött så allt blir jobbigt haha!

Har varit lite sådär med bloggen i helgen då jag och L sov bort typ hela fredagskvällen så vi lagade tacos och käkade klockan 12 på natten, igår var vi typ överallt och handlade inför festen och senare på kvällen så däcka jag eftersom jag inte hade sovit något alls mellan fre-lör och när jag väl somnade så vaknade jag hela tiden av den där jävla åskan så vid halv 9 stack jag ner och köpte frukost och har knappt sovit sen dess. Jag har alltså gått från att sova HELA TIDEN till att knappt sova nånting alls.
Får se vad läkaren säger i veckan, känner mig helt slut.

Likes

Comments

Jaaaag vet inte vad som händer.. Jag sovit nästan konstant sen förra veckan, skojar inte, jag har knappt varit vaken ööööverhuvudtaget!
Jag tänkte först att jag skulle tillbaka till jobbet inatt men jag kände inte mig redo och det är så skumt för medicinen har gjort mig väldigt känslokall, från att gå från känslomonster till det här skrämmer mig lite. Jag känner nästan ingenting inom mig men samtidigt är det som jag ska explodera när som helst, är det någon som fattar vad jag menar?
Det är knappt att jag gör det själv, så förvirrad.

Samma visa idag som alla andra dagar, nästan. Jag sov som vanligt aaaslänge (i perioder), gick upp 20 minuter innan mitt tåg till Ängelholm skulle gå, tog bussen till knutan, tåget till Änglahålan för att hämta pr paket och sen direkt tillbaka. Det börjar bli så jäkla kallt nu!!
I DON'T LIKE IT!!
Ska flytta till LA.
Gick o la mig direkt, L gick upp och gjorde mat, väckte mig när det var klart och efteråt gick jag och la mig igen och sov till typ kvart i 12 eller något. Jag känner att jag inte mår bra, men det är inte en depression som jag känner igen sen innan. Detta är annorlunda och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.
Jag har en ny tid hos läkaren nästa vecka, egentligen skulle jag redan ha varit där men sen bestämde ju sig någon att bomba stället så det gick ju inte. Too bad, vissa har för mycket fritid.
Får fråga henne vad det är som händer och hur jag ska tackla det..eller nåt.
Haha, mitt huvud är antingen FULL med ALLA tankar samtidigt eeeeller inga alls, like at all. Jag vet knappt vart jag är, L frågar vad jag tänker på och allt jag kommer på är.......Ni vet när syrsor låter när det är absolut tystnad. Yeah, that's me.

Likes

Comments

Helt sjukt va hashtagen sprider sig, I love it. Äntligen blir det kanske en förändring!

Jag är så jäkla trött att vara rädd. Rädd att gå ensam, rädd att möta någon etc etc och det är en sån stark känsla som nästan alla tjejer bär varje gång vi ska någonstans. På krogen känner man alltid minst en hand som man inte bett om, ibland slutar jag dricka bara för att kunna skälla ut svinen och sätta dom på plats.
Det va nån gång jag hällde hela min drink över killen.
Jag fattar inte hur och när det här började bli normalt och "accepterat" för när man ser något på tv eller hör på nyheterna så tycker så många att det är vidrigt beteende, ändå gör dom det själva?!
Det är så mycket dubbelmoral i världen så det blir äckligt.
Är det verkligen så svårt att visa tjejer respekt eller vad är problemet?

Ska vi verkligen behöva gå med nycklar eller pepparspray i handen och vara beredd på att ringa någon om det skulle vara något, det är ju bara helt sinnessjukt.

Det var ju någon gång efter jag varit på Harrys och stod utanför efter stängning och väntade på att pappa skulle komma och hämta mig som jag märker att en kille har fäst blicken på mig och går efter mig även fast jag går i en cirkel flera varv så det va inte så att han skulle åt samma håll. Till slut gick jag till poliserna och stod där tills pappa kom med bilen. Så jäkla obehagligt!

Man kan inte ens åka taxi själv som tjej som jag trodde så länge va ett säkert kort?
Tog taxi hem efter en utekväll i Hbg och efteråt fick jag höra att man inte ska göra det som ensam tjej vilket är galet.

Det är knappt jag vågar göra något utan L. Har velat åka på en ordentlig festval hur länge som helst men jag vågar inte pga alla äckel så jag ser verkligen fram emot nästa år då det är en festval för bara tjejer!
Han går med mig när han kan till bussen om kvällarna då det samlas ett stort gäng med killar på Circle K, där jag går förbi, för någon anledning. Hatar att känna blickar på mig på det sättet, blir medveten om alla fel om mig själv och skäms. Det är som att man måste ha ögon i nacken vart man än ska som tjej.
Om någon förbi så måste man följa dom med blicken för att läsa av kroppsspråket och vända sig om när dom är förbi så dom inte vänder sig om och attackerar.

Det är inte konstigt tjejer får sån fel uppfattning om sig själv och får social fobi när det finns så många svin där ute, blir så förvirrad och trött på detta. Det räcker nu!

Såhär roligt ska man kunna ha ute på krogen också utan en massa ovälkomna händelser, puss!

Likes

Comments

Jag tror jag nog bara hade en bra dag tidigare i veckan, mina tankar har gått från klara till något mer röriga. Känns lite som en soptipp som man bara slänger allt på hög och låter det ligga.
Stack till jobbet i en halvtimme för att inse att jag inte klarar det och åkte hem med en vän. Har fått några timmars sömn men nu rullar tankarna igen alldeles för mycket igen. Mardrömmarna har börjat komma tillbaka också men inte lika hårt.

Det är som min hjärna inte hinner med i allt som händer, jag skulle till läkaren igår och prata om sjukskrivning och även testa en grej för min ångest men pga bombningen så är byggnaden inte säker och jag får vänta. Men jag vet inte om jag har råd med en sjukskrivning, det är snart jul och julklappar ska inhandlas, måste överleva. Vet inte hur mycket pengar jag kommer ha pga jag är hemma så ofta utan betalt. Första dagen är ju utan betalt sen får man sjuklön på 80%.

Jag känner mig så skyldig, att mitt mående är fel och det är precis som någon ska komma på det när som helst och jag bara låtsas alltihop. Men varför skulle jag vilja låtsas någonting sånt här?
Vem skulle vilja det?

Är jag svag?..
Pga min medicin gråter jag typ aldrig längre för den håller allt på sin plats men ibland är det precis som jag ska spricka av alla känslor som känns riktigt dova men jag kan inte visa något för det tar stopp. Är det någon som känner igen sig eller är jag värsta alien??

Det är så många frågor i mitt huvud som jag insisterar mig själv att jag MÅSTE ha svar på. Och dom svaren måste jag ha NU!

Min vardag är min ångest pga bussen jag tar sent på kvällen till ett ställe med inga lampor, har känslan att någon kommer bomba bussen när som helst och var ska jag ta skydd?
Under sätet? Skyddar det tillräckligt? Kommer jag överleva? Kan det va den personen? Nej hen är för tunn för att ha bombbälte på sig. Ser övervakningskameran mig? Kommer dom kunna följa mitt mönster?
Hoppar av bussen för att känna mig omringad av våldtäktsmän och mördare men det är ingen i närheten av mig. Inga lampor och endast min mobil som ljuskälla lyser jag omkring mig för att se om någon är där och om jag nu möter någon åker mitt hjärta upp i halsen och jag går i beredskap.

Killen som skrev på instagram, sitter han på bussen? Är det här han ser mig? Bete dig nu Emilie!
Möter jag honom när jag ska hem eller till bussen? Är han farlig??

Jag slutar jobbet och tar mig till "hållplatsen" där ingen bil eller buss ser mig förrän det är för sent. Igen, min mobil som den enda ljuskällan och jag lyser för att visa vart jag är, men om någon kör på mig med vilje?
Tänk så stannar en bil eller lastbil och drar med mig in och det var det sista av mig?

Det känns som jag går runt och känner att jag måste överleva min vardag. Någon bombade polishuset som är bara några meter från mig, tänk så händer det när jag är hos läkaren? Går till bussen? Är i närheten överhuvudtaget?

Ni andra tänker nog inte så mycket mer på det här än att det är hemskt. Jag tänker att det var nära döden även fast jag var på jobbet. Är det jag själv som får mig att tänka såhär?
Är det mitt fel att jag tänker på alla dessa grejer? Är det med mening??

Likes

Comments

Jag kommer nu öppna mig för er mer än jag kanske någonsin gjort förut.
Det är en hashtag som går runt nu som är #metoo som är en jävla ögonöppnare för omvärlden och kvinnor över hela världen pratar om hur dom har blivit trakasserade och överfallna.
Det finns överallt så ni som är nyfikna vad det hela är kan helt enkelt bara kolla runt på era sociala medier.

I mitt fall var jag i kontakt med en kille som jag trodde ville mitt bästa och brydde sig om mig. Jättebra på att manipulera och jag fick för mig att även fast han betedde sig som skit mot mig så vill jag vara med honom för jag är inte människan som ger upp i första hand, tyvärr i detta fallet.
Om jag ska ta det från början så träffade jag den här killen ungefär ett halvår efter min dåvarande/nuvarande kille lämnade mig och det var på högstadiet. Kommer ihåg att jag var skolans lucia och skulle träffa honom efteråt och jag märkte redan då att något va fel med den här människan men såklart föll jag för honom ändå. Nu när jag tänker tillbaka på tiden så måste han varit sååå osäker på sig själv för allting var sjukt konstigt menmen, jag var ung och dum, fattade ingenting.

En vecka efter vi offentliggjort att det var han och jag så fick jag reda på att han hade stoppat tungan i en annan tjej och där tog det slut.
Jag hade då börjat prata lite smått med L som är både min dåvarande och nuvarande pojkvän och jag skrev till honom att han har skämt ut mig och hur förbannad jag var. Men det rätta svaret kom från honom som var att han hade skämt ut sig själv. True.

Haha, jag börjar redan tappa tråden, har precis vaknat och är lite skakis.

Efter ungefär ett halvår träffade jag honom igen då han hade en tendens att höra av sig när ingen annan kunde tillfredsställa honom och jag träffade honom på studentnatten 2011 tror jag det var, inte säker men det var iaf året efter jag träffade honom första gången.
Och såklart skulle han va intim för det är nog det enda sättet han "vet" om hur man kommunicerar och det slutade med att jag låg på marken med tre FETA blodpölar. Han hade alltså rivit av en bit av min slemhinna även fast jag sagt till honom att det gjorde ont och han slutade i några sekunder för att sen börja igen.
Jag sov den natten hos kompisen jag var på studentfest hos för jag skämdes för mycket för att gå hem. Hans mamma fick tvätta mina bloddränkta byxor och jag fick sova bort chocken. Dagen efter kollade jag på skadan och hud hängde ut ur kroppen så dessa underbara människor tog mig till akuten där jag blev undersökt och en anmälan gjordes.

Det gick så långt att det enda jag hade kvar var en rättegång. Jag hade fått sitta framför en kamera och berätta allt och bröt ihop flera gånger, en riktigt jobbig process. Mina föräldrar var såklart med mig hela vägen.
MEN, sen kom idioten igen och började prata med mig och jag blev så pass manipulerad att jag tog tillbaka min anmälan och ingen rättegång blev av. Korkat av mig.

Efter den här tiden är rätt svart för mig, kommer inte ihåg så mycket förutom att han kom hem till mig flera nätter och hoppade in genom fönstret. Jag tror inte mina föräldrar vet om detta än idag men nu är det ute och jag tror inte detta är lätt att läsa om för dom.
Menmen, han kom hem till mig flera gånger och det var som om inte han fick som han ville så höjde han rösten och jag var rädd att mina föräldrar skulle höra. Så det var flera gånger jag låg och bara kollade in i väggen tills det var över. Någon gång började jag blöda igen och jag skämdes så mycket att jag slängde lakanet för inte mina föräldrar skulle märka något.
Att jag inte fattade bättre?!

Det gick en tid och det var någon sommar som jag packade min väska och sa till mina föräldrar (som hatade honom redan nu såklart) att jag skulle sova hos min klasskompis och dom skjutsade mig till tågstationen. När bilen var borta så hoppade jag på bussen till ett annat ställe i Ängelholm och tog mig till honom. Han hade druckit innan jag kom och såklart kunde han inte kommunicera utan att vara intim och det slutade med att jag blödde som fan igen. Han fick tvätta av sig allt blod och det var så mycket att han spydde i vasken. Iaf vad han sa.

Jag fick inte stanna där mer pga jag inte var hans flickvän och jag fick lösa någon skjuts tillbaka medan han var ute med hunden och jag ringde den enda vännen jag hade då som hade körkort och han gick hem till min underbara svärfar som sa åt mig att åka dit. Jag tog bussen till tågstationen och satte mig i en taxi där till Ödåkra där jag fick prata med en polis och som sen tog mig till sjukhuset där jag blev undersökt.

På natten åkte vi hem till mina föräldrar och förklarade läget och han var med mig under hela vägen. Den här gången var det inte jag som gjorde en anmälan och polisen behöll mina kläder i 3 månader.
Ingenting hände och efter dessa månaderna fick jag reda på att dom hade lagt ner mitt fall efter 2-3 dagar och sagt att jag fick skylla mig själv.
Otur att jag inte kände till lagen på samma sätt på den tiden då detta är ett brott och vi skulle gått vidare med det, men ni vet själva hur man är i den åldern. Man fattar ingenting och man är så liten och så osäker.

Efter den här tiden är det rätt svart för mig igen men jag vet om att han hörde av sig då och då, jag träffade honom ute på nattklubben och han "bad om ursäkt". Igen, jag fattade inte bättre och "förlät" honom.
Jag vet inte riktigt vad jag tänkte men den här killen fortsatte att trakassera mig psykiskt under flera år tills jag var dum i huvudet och svek min största kärlek.
En tid efter det växte jag upp på riktigt och såklart hade mina känslor stängts av för man fattade mer vad han höll på med.

Pga dessa händelserna utvecklade jag depression och ätstörning på gymnasiet, när chocken hade lagt sig. Jag var knappt i skolan, jag åt ingenting och jag tränade jämnt. Jag var nere på 46 kg och var bara hekton ifrån anorexi. Jag kunde se hur många dagar det kunde gå innan jag behövde äta igen.
Detta spökar i mitt huvud än idag även fast jag fick hjälpen jag behövde och blev bättre med hjälp av medicin och terapi.

Jag vet inte riktigt vad som gick igenom mitt huvud men jag växte iallafall för idag är jag långt ifrån samma person och vet bättre. Har mer kött på benen men i huvudet är det något helt annat.

Jag är starkare men mitt undermedvetna lider fortfarande en del.
Jag går idag på antidepressiva igen och jag har problem med ångest och oro. Jag vågar knappt vara i Ängelholm för jag är rädd att se honom och min kropp sa ifrån i mer än 2 år när jag skulle vara intim med L just för att kroppen hade varit med om ett trauma och reagerade helt fel när det kom till att vara nära L.
Jag fick ta hjälp av en gynekolog och efter jag trodde att jag aldrig skulle bli bättre så kom jag på fötter igen och idag är det mycket bättre.

Jag är nästan helt 100% säker på en just den här personen läser det här inlägget och there you have it. Mardrömmen du skapade åt mig.

Detta var nog det bästa sättet jag kunde berätta för er, det finns såklart 1000 andra saker att berätta men det här sammanfattar det hela rätt bra och jag hoppas ni kunde ta er igenom texten utan att det blev allt för jobbigt.
Det här är mitt sätt att bidra till #metoo och jag blir så glad när det är så många fler som öppnar upp sig om sina hemska upplevelser.

#vågaprata


Likes

Comments

Jag känner att jag är ÄNTLIGEN påväg tillbaka efter ha varit vilse i mitt huvud så länge. Jag känner att mina tankar är mer klara och jag känner mig mer stabil.
Det har varit mycket stress på sista tiden med mina sociala medier, dom går inte som jag vill, med tiden, pengar och och jag har varit trött konstant. Har inte orkat göra nånting och det tryckte mig ännu längre ner, inte kul alls.

Jag har nämligen ändrat mitt tankesätt lite och istället för att tänka på alla måsten jag har så tänker jag mer på vad jag vill och tycker är roligt.
Jag gör vad jag gör för mig själv och ingen annan och jag tror det var där jag tappade greppet. Jag kom inte ihåg varför jag gjorde vad jag gjorde, tyckte inte det va kul längre för vad jag än gjorde så blev det inte bra. Men nu är det slut med det, jag ska göra vad jag känner för, när jag känner för det och hitta tillbaka helt där jag var innan, inläggen kommer upp oftare nu men jag har tappat så grymt många läsare. Men vet ni vad?
Det är okej, dom kommer tillbaka, jag har inte bråttom. Det får ta den tid det tar och så länge ska jag ha roligt och ta för mig av alla möjligheter som kommer i min väg, bara ta chansen.
Acceptera läget.

Likes

Comments

Surprise surprise, I can't sleep.
Jag stannar hemma från jobbet inatt pga en panikkänsla jag har inom mig. Det känns som jag har alldeles för mycket i huvudet och jag klarar inte det ibland så jag måste få andas så det inte blir värre.

Idag (när ni läser det här blir det igår) var jag på min första KBT behandling där jag fick svara på lite frågor och om jag ska vara ärlig är jag rätt vilsen. Jag kan inte lokalisera någonting i mitt huvud och jag hittar inte mina egna tankar.
Jag vet inte vad jag ska göra för att få mig att sluta vara såhär förvirrad. Jag är konstant stressad och jag vet inte om det är pga som mitt minne är så dåligt.

Vi spelade in ett nytt avsnitt ikväll också och ni kommer nog höra att jag är rätt frånvarande i början och om inte i hela avsnittet. Man kan inte alltid ha bra dagar men nu börjar det också närma sig dagen jag ska träffa min läkare igen så jag får se hur jag gör efter det. Jag vill egentligen vara hemma ett tag men jag kommer få panik då pga brist på pengar.

Ännu ett happy AF inlägg men det är lite en förklaring varför jag inte har bloggat idag, jag börjar bli bättre men när dessa dagarna kommer måste jag få ta avstånd.
Jag ska försöka klura ut vart mina tankar är och sortera dom lite så jag är inte är så jäkla förvirrad. Det är lite mitt kännetecken nu, Emilie - den förvirrade.

Likes

Comments