Jag sov bort min lördag också. Vaknade vid 5, gick upp vid 8 men gick och la mig typ direkt igen. Vaknade igen vi 12-13 nånting tror jag för att åka och handla och hälsa på morfar, kom hem, gick o la mig igen. Gick upp för att äta, gick och la mig igen och sen gå upp för efterrätt.
Vet inte varför jag är såhär trött. Jag sov nästan hela dagen igår och hela dagen idag. Och jag är fortfarande trött?!
Kan lätt somna när som helst om jag bara lägger mig ner, fattar ingenting.

Är fortfarande i Ängelholm men imorgon är det dags att åka hem igen. Får se hur jag är imorgon, om jag är piggare. Glömde ta mina tabletter igår så det kanske är någon obalans i kroppen men vågar inte säg något. Är iaf helt död och därför inte bloggat idag heller som jag skulle.

Kommer uppdatera er imorgon när jag kommer hem på eftermiddagen. Kommer ha hela dagen för mig själv då L ska till ishallen sen spela så det blir ganska mycket me time. Ska passa på och städa lite om jag nu inte däckar igen, sjukaste.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Godmorgon kan jag nästan säg.
Mina dygn har blivit så sjukt konstiga, igår vaknade jag vid 4 på morgonen och gick upp, idag vid 5 så sov jag lite mellan 12-14 innan pappa kom och hämtade mig efter jobbet.
Det skulle bara vara mamma och jag ikväll men jag somnade om vid 16 tiden och vaknade igen "pigg" vid 19 tiden så hon fick sitta helt själv och äta. Bra gjort!

Men jag fick en liten kväll med mamma iaf men eftersom jag sover bort mina dagar i perioder så missade jag en del av kvällen och fick värma min pizza i mikron, mums.

Kommer spendera min helg här i Änglahålan och bara ta det lugnt, äta gott och umgås. Lägger upp hur mina läppar ser ut imorgon då det redan har gått en vecka, så sjukt!
Tiden går snabbare och snabbare, I don't like it.

Har även fått en ny tid hos läkaren så det är ett plus menmen. Fan va tråkigt det här inlägget blev men jag är fortfarande lite groggy och trött så får skriva lite ordentligare imorgon. Vill prata lite mer er om den här hashtagen som går runt nu #metoo och en grej som är här på nouw där man ska följa varandra även fast man inte har något intresse alls för bloggaren, tycker det är så sjukt. Men det tar vi i helgen, hoppas ni sover gott inatt så ska jag se om jag får någon blund överhuvudtaget, haha.

Likes

Comments

Jag tror jag nog bara hade en bra dag tidigare i veckan, mina tankar har gått från klara till något mer röriga. Känns lite som en soptipp som man bara slänger allt på hög och låter det ligga.
Stack till jobbet i en halvtimme för att inse att jag inte klarar det och åkte hem med en vän. Har fått några timmars sömn men nu rullar tankarna igen alldeles för mycket igen. Mardrömmarna har börjat komma tillbaka också men inte lika hårt.

Det är som min hjärna inte hinner med i allt som händer, jag skulle till läkaren igår och prata om sjukskrivning och även testa en grej för min ångest men pga bombningen så är byggnaden inte säker och jag får vänta. Men jag vet inte om jag har råd med en sjukskrivning, det är snart jul och julklappar ska inhandlas, måste överleva. Vet inte hur mycket pengar jag kommer ha pga jag är hemma så ofta utan betalt. Första dagen är ju utan betalt sen får man sjuklön på 80%.

Jag känner mig så skyldig, att mitt mående är fel och det är precis som någon ska komma på det när som helst och jag bara låtsas alltihop. Men varför skulle jag vilja låtsas någonting sånt här?
Vem skulle vilja det?

Är jag svag?..
Pga min medicin gråter jag typ aldrig längre för den håller allt på sin plats men ibland är det precis som jag ska spricka av alla känslor som känns riktigt dova men jag kan inte visa något för det tar stopp. Är det någon som känner igen sig eller är jag värsta alien??

Det är så många frågor i mitt huvud som jag insisterar mig själv att jag MÅSTE ha svar på. Och dom svaren måste jag ha NU!

Min vardag är min ångest pga bussen jag tar sent på kvällen till ett ställe med inga lampor, har känslan att någon kommer bomba bussen när som helst och var ska jag ta skydd?
Under sätet? Skyddar det tillräckligt? Kommer jag överleva? Kan det va den personen? Nej hen är för tunn för att ha bombbälte på sig. Ser övervakningskameran mig? Kommer dom kunna följa mitt mönster?
Hoppar av bussen för att känna mig omringad av våldtäktsmän och mördare men det är ingen i närheten av mig. Inga lampor och endast min mobil som ljuskälla lyser jag omkring mig för att se om någon är där och om jag nu möter någon åker mitt hjärta upp i halsen och jag går i beredskap.

Killen som skrev på instagram, sitter han på bussen? Är det här han ser mig? Bete dig nu Emilie!
Möter jag honom när jag ska hem eller till bussen? Är han farlig??

Jag slutar jobbet och tar mig till "hållplatsen" där ingen bil eller buss ser mig förrän det är för sent. Igen, min mobil som den enda ljuskällan och jag lyser för att visa vart jag är, men om någon kör på mig med vilje?
Tänk så stannar en bil eller lastbil och drar med mig in och det var det sista av mig?

Det känns som jag går runt och känner att jag måste överleva min vardag. Någon bombade polishuset som är bara några meter från mig, tänk så händer det när jag är hos läkaren? Går till bussen? Är i närheten överhuvudtaget?

Ni andra tänker nog inte så mycket mer på det här än att det är hemskt. Jag tänker att det var nära döden även fast jag var på jobbet. Är det jag själv som får mig att tänka såhär?
Är det mitt fel att jag tänker på alla dessa grejer? Är det med mening??

Likes

Comments

Efter bombattentatet inatt gjorde sån skada så blev mitt läkarbesök idag avbokat för byggnaden är inte säker.
Känner mig så osäker nu och jag borde gå och lägga mig igen. Som jag sa till Sofia så ångar jag av ångest just nu pga det här som är ungefär 200 meter från mig sen att jag får ett meddelande på Instagram från en kille som skriver på engelska att han såg mig 2 gånger igår och vill träffa mig idag, no thank you.
Jag vill vara här hemma där jag känner mig trygg och pga min läkare inte kunde ta emot mig idag så får jag vänta med att prata om en ny sjukskrivning.

Inatt när jag var på jobbet skickade L ett sms att det lät som en bomb och hela lägenheten skakade så jag ringde honom direkt och frågade vad han menade och ni har ju läst på Aftonbladet, Hd och andra källor som sociala medier och det kändes så skumt för jag hade gått förbi där bara 1,5 timme innan när jag skulle ta bussen till jobbet.
Går förbi där varje dag och jag är redan nojjig att någon kommer spränga bussen jag sitter på och detta gör det inte bättre.
Vet inte vad jag ska göra nu, mår inte bra..

Likes

Comments

Jag kommer nu öppna mig för er mer än jag kanske någonsin gjort förut.
Det är en hashtag som går runt nu som är #metoo som är en jävla ögonöppnare för omvärlden och kvinnor över hela världen pratar om hur dom har blivit trakasserade och överfallna.
Det finns överallt så ni som är nyfikna vad det hela är kan helt enkelt bara kolla runt på era sociala medier.

I mitt fall var jag i kontakt med en kille som jag trodde ville mitt bästa och brydde sig om mig. Jättebra på att manipulera och jag fick för mig att även fast han betedde sig som skit mot mig så vill jag vara med honom för jag är inte människan som ger upp i första hand, tyvärr i detta fallet.
Om jag ska ta det från början så träffade jag den här killen ungefär ett halvår efter min dåvarande/nuvarande kille lämnade mig och det var på högstadiet. Kommer ihåg att jag var skolans lucia och skulle träffa honom efteråt och jag märkte redan då att något va fel med den här människan men såklart föll jag för honom ändå. Nu när jag tänker tillbaka på tiden så måste han varit sååå osäker på sig själv för allting var sjukt konstigt menmen, jag var ung och dum, fattade ingenting.

En vecka efter vi offentliggjort att det var han och jag så fick jag reda på att han hade stoppat tungan i en annan tjej och där tog det slut.
Jag hade då börjat prata lite smått med L som är både min dåvarande och nuvarande pojkvän och jag skrev till honom att han har skämt ut mig och hur förbannad jag var. Men det rätta svaret kom från honom som var att han hade skämt ut sig själv. True.

Haha, jag börjar redan tappa tråden, har precis vaknat och är lite skakis.

Efter ungefär ett halvår träffade jag honom igen då han hade en tendens att höra av sig när ingen annan kunde tillfredsställa honom och jag träffade honom på studentnatten 2011 tror jag det var, inte säker men det var iaf året efter jag träffade honom första gången.
Och såklart skulle han va intim för det är nog det enda sättet han "vet" om hur man kommunicerar och det slutade med att jag låg på marken med tre FETA blodpölar. Han hade alltså rivit av en bit av min slemhinna även fast jag sagt till honom att det gjorde ont och han slutade i några sekunder för att sen börja igen.
Jag sov den natten hos kompisen jag var på studentfest hos för jag skämdes för mycket för att gå hem. Hans mamma fick tvätta mina bloddränkta byxor och jag fick sova bort chocken. Dagen efter kollade jag på skadan och hud hängde ut ur kroppen så dessa underbara människor tog mig till akuten där jag blev undersökt och en anmälan gjordes.

Det gick så långt att det enda jag hade kvar var en rättegång. Jag hade fått sitta framför en kamera och berätta allt och bröt ihop flera gånger, en riktigt jobbig process. Mina föräldrar var såklart med mig hela vägen.
MEN, sen kom idioten igen och började prata med mig och jag blev så pass manipulerad att jag tog tillbaka min anmälan och ingen rättegång blev av. Korkat av mig.

Efter den här tiden är rätt svart för mig, kommer inte ihåg så mycket förutom att han kom hem till mig flera nätter och hoppade in genom fönstret. Jag tror inte mina föräldrar vet om detta än idag men nu är det ute och jag tror inte detta är lätt att läsa om för dom.
Menmen, han kom hem till mig flera gånger och det var som om inte han fick som han ville så höjde han rösten och jag var rädd att mina föräldrar skulle höra. Så det var flera gånger jag låg och bara kollade in i väggen tills det var över. Någon gång började jag blöda igen och jag skämdes så mycket att jag slängde lakanet för inte mina föräldrar skulle märka något.
Att jag inte fattade bättre?!

Det gick en tid och det var någon sommar som jag packade min väska och sa till mina föräldrar (som hatade honom redan nu såklart) att jag skulle sova hos min klasskompis och dom skjutsade mig till tågstationen. När bilen var borta så hoppade jag på bussen till ett annat ställe i Ängelholm och tog mig till honom. Han hade druckit innan jag kom och såklart kunde han inte kommunicera utan att vara intim och det slutade med att jag blödde som fan igen. Han fick tvätta av sig allt blod och det var så mycket att han spydde i vasken. Iaf vad han sa.

Jag fick inte stanna där mer pga jag inte var hans flickvän och jag fick lösa någon skjuts tillbaka medan han var ute med hunden och jag ringde den enda vännen jag hade då som hade körkort och han gick hem till min underbara svärfar som sa åt mig att åka dit. Jag tog bussen till tågstationen och satte mig i en taxi där till Ödåkra där jag fick prata med en polis och som sen tog mig till sjukhuset där jag blev undersökt.

På natten åkte vi hem till mina föräldrar och förklarade läget och han var med mig under hela vägen. Den här gången var det inte jag som gjorde en anmälan och polisen behöll mina kläder i 3 månader.
Ingenting hände och efter dessa månaderna fick jag reda på att dom hade lagt ner mitt fall efter 2-3 dagar och sagt att jag fick skylla mig själv.
Otur att jag inte kände till lagen på samma sätt på den tiden då detta är ett brott och vi skulle gått vidare med det, men ni vet själva hur man är i den åldern. Man fattar ingenting och man är så liten och så osäker.

Efter den här tiden är det rätt svart för mig igen men jag vet om att han hörde av sig då och då, jag träffade honom ute på nattklubben och han "bad om ursäkt". Igen, jag fattade inte bättre och "förlät" honom.
Jag vet inte riktigt vad jag tänkte men den här killen fortsatte att trakassera mig psykiskt under flera år tills jag var dum i huvudet och svek min största kärlek.
En tid efter det växte jag upp på riktigt och såklart hade mina känslor stängts av för man fattade mer vad han höll på med.

Pga dessa händelserna utvecklade jag depression och ätstörning på gymnasiet, när chocken hade lagt sig. Jag var knappt i skolan, jag åt ingenting och jag tränade jämnt. Jag var nere på 46 kg och var bara hekton ifrån anorexi. Jag kunde se hur många dagar det kunde gå innan jag behövde äta igen.
Detta spökar i mitt huvud än idag även fast jag fick hjälpen jag behövde och blev bättre med hjälp av medicin och terapi.

Jag vet inte riktigt vad som gick igenom mitt huvud men jag växte iallafall för idag är jag långt ifrån samma person och vet bättre. Har mer kött på benen men i huvudet är det något helt annat.

Jag är starkare men mitt undermedvetna lider fortfarande en del.
Jag går idag på antidepressiva igen och jag har problem med ångest och oro. Jag vågar knappt vara i Ängelholm för jag är rädd att se honom och min kropp sa ifrån i mer än 2 år när jag skulle vara intim med L just för att kroppen hade varit med om ett trauma och reagerade helt fel när det kom till att vara nära L.
Jag fick ta hjälp av en gynekolog och efter jag trodde att jag aldrig skulle bli bättre så kom jag på fötter igen och idag är det mycket bättre.

Jag är nästan helt 100% säker på en just den här personen läser det här inlägget och there you have it. Mardrömmen du skapade åt mig.

Detta var nog det bästa sättet jag kunde berätta för er, det finns såklart 1000 andra saker att berätta men det här sammanfattar det hela rätt bra och jag hoppas ni kunde ta er igenom texten utan att det blev allt för jobbigt.
Det här är mitt sätt att bidra till #metoo och jag blir så glad när det är så många fler som öppnar upp sig om sina hemska upplevelser.

#vågaprata


Likes

Comments